Nu är det snart ett år sen mamma fick diagnosen spridd bröstcancer till skelettet.
Idag var vi till USÖ för ett återbesök till läkaren efter en rutin röntgen.
Cancern är spridd mer... nu oxå till levern. Ett av de inre organen.
Livet stannar upp och det känns som ett skämt. Händer det verkligen min mamma?
Vad händer nu då? Hur länge till får hon leva....tankarna snurrar i huvudet.
Jag kan inte sova.
Hon ska sättas in på cellgifter igen. De fick avsluta cellgifterna för ett par månader sen för att hennes kropp sa stopp!
Nu måste hon börja igen. Och läkaren varnade att hon kunde bli mycket dålig.
Arma människa. Vad har hon gjort för att förtjäna detta lidande?
Hon har aldrig druckit, aldrig rökt, alltid skött sig, alltid varit för snäll.

Jag orkar inte.... och om jag inte orkar...hur orkar hon?
Man måste stålsätta sig för att orka med sin egna familj.
Men man är på kanten och väger. Redo att kollapsa..